They are not afraid of you! 

 

 

Så har hemresan börjat. Den är rätt seg. I skrivandets stund sitter Cecilia och jag på Bole airport i Addis och vantar på planet till Stockholm. Vi har suttit här ett par timmar och ännu återstår det ett par.

Vi har just sagt hej da till Jenni, Jasmine, Jacob och Gustav. Äntligen hemma sa någon av dom. Det betyder att dom trivs och det känns bra för kursföreståndaren.

Vi har haft några intensiva veckor tillsammans. Samtalen har varit många, sällan enkla och oftast viktiga. Men dom tillhör oss som har fört dom. En människa som kom oss lite nära och såg något av vår relation gav mig en komplimang. ”They are not afraid of you!” Då går det att mötas i både allvar och med mycket humor! Då kan man komma någonstans! Rädsla är en destruktiv miljö.

Jag är ganska trött och lite sliten. Det skall bli underbart skönt att ställa ner väskor och ryggsäck på kyrkog. 3 i Glimåkra. Om ett par dagar är jag tillbaka i skolan (det är imorgon när du läser det här). Så är allt som vanligt igen! Eller så är det inte det. Jodå lektioner med Gospel, Bas och Allt 2 -4 hör tisdagar till.

Min första krönika handlade om vänlighet och förtjusning. Jag har mött mycket av båda delarna under resan. Så det som var en bra början på resan blev också till en god fortsättning. En deltagare i den första gruppen som ställde en förundrad fråga när hon kom hem. ”Hur kan människor som har så lite vara så generösa?” Den fråga infinner sig fortfarande.

Det är människorna som gör resan! Jag har mött många hoppfulla, uthålliga och kämpande människor. Med små medel har man tagit sig an stora utmaningar. I botten har det funnits en tro på Kristus. Enkel, djup och vardaglig är ord som dyker upp i mitt huvud. Tack Gud för Kess Soboka, Milkeas, Kersti, Longio, Viktor, mamma Lea, pastor Joyce, Anneth , Steven och Daniel, Ulf och Barbro och MÅNG, MÅNGA fler. Och tack för att jag får vara kyrka tillsammans med dom.

Nej allt blir inte som vanligt. Mitt i allt det som snabbt blir invand och kanske inrutad vardag igen så sätter möten med människor spår. Det gör det under tre veckor på den afrikanska kontinenten och det gör det under ett läsår på skolan.

En resa är över. Det betyder inte att jag är färdig med den och ännu mindre att den är färdig med mig. Men en annan fortsätter.

Säga vad man vill om vardagen men spännande är den! Bara man upptäcker medresenärerna och allt det dom har att ge mig. Det är spännande att vara människa när man upptäcker att man inte är färdig. Det är viktigt att vara på resande fot och att komma hem.

Trevlig fortsatt resa önskar

Stefan

 

 

 

Leoanard Cohens ord är en bra sammanfattning av en söndag, så till bredden fylld med innehåll, att dagens sista sms hem slutar med orden “nu orkar jag inte mer”.

Tillsammans med Anneth Munga började vi dagen med att fira gudstjänst i Irente. Märkligt att man kan vara så glad över en gudstjänst där man inte förstår ett ord! Men tillbedjan och lovsång har i grund och botten rätt lite med ord att göra. Och en predikan i Tanzania är också mycket mer än ord. Vilket välkomnande vi fick! I pausen mellan gudstjänsterna kom barnen från blindskolan till kyrkan. Dom sjöng för oss. Några timmar senare möttes vi igen på deras skola. Nu sjöng dom igen, och vi för dom. Så slog vi ihop kören från Glimåkra med kören från blindskolan i Irente. Vi hade inte gjort bort oss i körslaget! Det var stort att få sjunga välsignelsen över dom när vi skulle ge oss iväg.

Jag vet när jag har en bra pedagog framför mig. Det hade jag när jag mötte skolans rektor. Med stor kunskap, tydlighet och mängder av kärlek ledde hon skolan. En gammal, vacker, stolt och glad kvinna som gått i pension vid två tillfällen. Den senaste ”comebacken” var för en period av sex månader. Det var fyra år sen! Jag fattar inte riktigt med vad Jesus menar med att en blind inte kan leda en blind. På blindskolan i Irente verkar dom kunna. Ordet sammanhållning får ett nytt och härligt innehåll.

Till blindskolan kom vi ifrån ett barnhem. Det var något bekant med barnens vita järnsängar. Jag hade sett dom förut. Så mindes jag! Bilderna från barnhemmen i Rumänien när Chaucheskos diktatur kollapsade. Vi som såg dom bilderna glömmer det inte. Barnen satt i sina sängar dag ut och dag in. Många levde och dog där, bland annat av brist på närhet.

Det var samma sängar. Men där tog alla likheter slut. Välnärda, glada, nyfikna och lekfulla barn överallt. Till barnhemmet hör en utbildning för unga flickor som vill arbeta med barn. Efter en tre månaders ”provanställning” avgörs det om man får fortsätta. Då räcker det inte med att klara kurserna och göra rätt. Man måste älska barnen!

När vi kom möttes vi av sång och blomsterbuketter. Rena Silvia och Kungen grejen. En flicka tar Anneth i handen och leder in henne på skolan. Hon är tre-fyra år. Vid födelsen övergavs hon av föräldrarna. Hon är hiv-positiv. Hennes namn är Nema. Nema betyder nåd. Ett övergivet barn med hiv i kroppen heter nåd. Life is a broken halleluja!

Innan dagen är slut har vi sett rainbowshool, en skola för förståndshandikappade barn och barn med svårigheter av olika slag. Vi har besökt universitetet, och fått gästa hemma hos familjen Munga. Med värme och generositet har Anneth och hennes make Steven tillsammans med sonen Daniel tagit emot oss.

Orden värme och generositet är en bra sammanfattning. Dels har vi blivit bemötta så. Gustav uttryckte det träffande ”idag var jag inte en uttittad viting, utan välkommen!”. Dels har det genomsyrat mycket av det vi har sett. Då kommer man långt också med små resurser.

Jag vill gråta över alla vidrigheter som kan ta sitt grepp om människors liv.

Jag vill gråta över allt det vackra människor gör.

Jag vill gråta över skönheten i Guds rike, mitt i en trasig, och allt för ofta, svår tillvaro.

Det är stort att vara en del av det riket! Och utmanande!

En av moder Theresas böcker bär titeln ”let’s do something beautiful fore God”. I ett sammanhang säger hon ”vi kan inte göra stora saker. Men vi kan göra små saker med stor kärlek!”.

Jag har sjungit i kör med dom blinda barnen i Irente. Nu ska jag sjunga duett med Leonard Cohen. ”Life is a broken halleluja!”

Stefan

 

 

 

Nu sitter vi på bussen från Mwanga till Lushoto. Bussen är ingen sinnekur för klaustrofobiker! Tack gode Gud for Stesolid och doktor Stefan som skrivit ut dom!

Om några timmar kommer vi att få träffa Anneth Munga och bl.a. besöka det universitet som hon varit med och grundat. Sebastian Kolowa University College är helt inriktat mot handikapp. Det finns stunder med olika typer av funktionsnedsättningar. Man utbildar människor för att arbeta med utsatta människor. I de utbildningar som inte är direkt inriktade mot de frågorna så är perspektiv på funktionsnedsättning och funktionshinder invävda i utbildningen. Det är det första universitet i Afrika med den prägeln! Fast min kloke son var nog något på spåren när han sa ” Det första i Afrika? Tror du inte att det är det första i världen?”

Mitt fjärde besök på dövskolan i Mwanga är över. Jag längtar starkt efter att få bära helandets gåvor i mitt liv. Det finns så oerhört mycket av trasighet, både fysisk och psykisk, som behöver utmanas, bekämpas och helas! Så mycket! Tänk om barnen kunde få sin hörsel tillbaka!

Så ser jag mig omkring. Det är en stund kvar tills bilen kommer som skall ta oss till busshållplatsen. Många barn trängs runt omkring oss för att säga hej då. Lyckliga Sara, Maria och Anna som skall få återvända till dom om en vecka!

Jag ser en grupp människor, lärare och annan personal (precis som hos oss är skolan alla dom som arbetar där), som gör vad dom kan för att ge barnen en god skola och en bättre start i livet. Där här är barn som saknar ställning i samhället.

Jag ser barn som får ett språk, kunskap, och tror jag, mycket bekräftelse och självkänsla. Barnen verkar trygga och öppna. Maria, Sara och Anna säger verkar vara så i högre grad här än på dom flesta andra institutioner som dom besökt. Nog är det så att trygghet och öppenhet är något som växer i goda miljöer.

Nog stavas det jag har framför ögonen mirakel.

Nog kopplar det till kallelsen att vara motkultur (se förra berättelsen).

Tack gode Gud för miraklet! Tack för skolan i Mwanga! För människorna! Befria mig ifrån mina snäva bilder. Öppna mina ögon (och mitt hjärta, när du ändå är på gång). Visa mig och oss vår väg för att leva miraklet.

Stefan

P.S. Klaustrofobin är som bortblåst. Om Gud verkar genom allt och alla, så kvalar stesolid och doktor Stefan väl in i kategorin mirakel. D.S.

 

 

 

Efter en tidig löprunda längs vattenbrynet tillsammans med Henry, snickare från Göteborgstrakten, vore det skönt att avsluta med ett dopp i Indiska oceanen. Nu låter det sig inte riktigt göras. Det blir mer ett ”lägg” än ett dopp. Tidvattnet är inte helt på vår sida. Månen flyttar enorma vattenmassor med sin dragningskraft. Det är inte konstigt att många människor uppfattat den som en gudomlig kraft! Så just nu är havet inte där vi vill att det skall vara. Men det ordnar sig om några timmar!

Vi har mött en annan kraft med förmåga att både förflytta och förändra. Kärlek som får fylla och prägla människors liv och tjänst! Tre månader i Afrika har gett kursdeltagarna många erfarenheter av det. Därför är berättelserna många.

Vi träffade Roland, snickare från Tyskland, som under tolv år byggt skolor och kyrkor i olika delar av Afrika. Och här kan all ork ta slut! ”Men nu slår mitt hjärta igen!” säger han med ett blygt leende.

Anders är ett härligt och överraskande möte. ”Jag ville ha tid för Gud och människor” sa han och lämnade sin prästtjänst. Präst är han fortfarande men inte kyrkoherde och prost. Han har i olika omgångar arbetet på den afrikanska kontinenten. Nu tillhör han ledningen för svenska kyrkans internationella arbete. Så också han har många berättelser att ge oss. ”Oh som jag pratar” säger han och fortsätter med samma iver och entusiasm. Tack och lov!

Han berättar om Stowntown, Zanzibars forna huvudstad och under lång tid ett centrum för slavhandeln. Jag anar tårarna i hans ögon när han försöker beskriva hålorna där slavarna hölls fångna. ”vad konstigt att dom tar emot oss efter allt vad vi gjort” säger han. Men så finns glädjen där när han berättar att ovan på dessa helvetiska celler reser sig idag en kyrka som ett tecken på ett annat sätt att se på människan. Kanske som en protest!

Nog är det en uppgift för kyrkan att vara en motkultur (inte mot kultur!)som pekar på ett alternativ och en annan väg att gå. Det finns ett samband mellan att vara motkultur och medmänniska!

Med obruten lust delar han berättelser som föder frågor. En afrikansk kyrkoledare gav honom en berättelse. Nu ger han den till mig. Och jag ger den vidare till dig!

”När Kristus kom till oss som ett barn kände vi inte igen honom. Han bar så konstiga kläder och han var så lik kolonisatörernas barn. Så växte han upp. Vi såg honom slagen, misshandlad och marginaliserad. Vi såg honom korsfäst och död. Då kände vi igen honom som en av oss!” (berättelsen är fritt återgiven ur mitt minne och då anar en del av er ett källkritiskt problem).

Här finns en av missionens stora dilemman och utmaning. Han kom i så konstiga kläder och var till förvillelse lik de som kom med honom.

Å ena sidan önskar vi att somligt i missionens historia sett annorlunda ut. Å andra sidan ” Hur skulle det kunna vara annorlunda?”. Det har på något sätt med Kristus att göra. Han är den Gud som kommer så nära att han blir som jag. Mötet med honom är alltid personligt. Han blir ”min och vår Kristus”!

Så delar jag mitt möte med en annan människa. Kanske hon är från ett annat land och en annan kultur. Etiopien är inte Sverige som inte är Tanzania! Hon är en annan än jag men Kristus är den samme - Han vill möta henne som den hon är och inte som den jag är. Den ende han vill möta som den jag är mig. Men i mötet med den andre har jag bara mitt möte med Kristus att dela.

Smärtan, utmaningen och möjligheterna i den fråga får vi inte bli färdiga med för snabbt! Men tar man frågan på allvar så är det nog ingen risk! Då blir man nog aldrig färdig!

Dagen slutar som de flesta andra kvällar med ett nattvardsfirande. Det är vår grupp, Anders och hans medresenärer samt två massajer (efter en stund försvinner den ene, det ringer i mobilen.) När gudstjänsten är över tar någon upp den keltiska bönen ” Må din väg gå dig till mötes……”. Vi välsignar varandra och varandras resa. Inte så dumt slut på dagen!

   

 

 

Zanzibar är en strömlös ö sedan fem veckor. Kabeln från fastlandet är kaputt. Den ström som finns kommer från små generatorer. De drivs av bensin som är en bristvara. Givetvis har det påverkat vår vistelse på Zanzibar. Bland annat har INTERNET OCKSÅ VARIT EN BRISTVARA. Därför har mina små reseberättelser också uteblivit.

Nu gäller det att inte att tappa perspektivet. Visst, vi har påverkats, men vi ska inte leva här. En ny kabel är planerad till 2012. I mitten på februari ska en halvmesyr vara färdig. Senast man lagade kabeln höll det i fem minuter.

Vad roligt det är att möta hela gruppen och vad roligt det är att se deras förtjusning över varandra.

Vad gör vi på Zanzibar? Här följer ett axplock.

Det är strax efter gryningen. Vi sitter i en enkel men mycket sjöduglig båt. Vattenytan är blank. Tystnaden bryts av ett tjatter, ett slags pipläten. Så är det dags för vattenytan att brytas. Den första delfinen gör en mjuk båge i luften. Delfinsafari är något utöver det vanliga! Vi går i vattnet och får simma tillsammans med dem. Så länge de tycker att vi är trevligt sällskap så stannar de. Sedan är de borta. Det enda som återstår är ett spår av bubblor i vattnet. Jag vet inte om det roligaste är att se delfinerna eller glädjen i Jasmines ögon när hon hör ljudet av dem. Båda delarna är en njutning.

Zanzibar är en paradisö. (Om du funderar på att åka hit så rekommenderar jag Jan och Lisbeths hotell i Padje och Kizimkazi). Sol och bad och rekreation är viktigt. Men efter tre månader i Afrika krävs mer än sol och bad. Om första halvan av tiden i Etiopien och Tanzania skulle vara en bonad så är den vävd av glädje, frustration, tacksamhet och sorg. Den består av sådant som inte går att förstå och därmed inte heller att förhålla sig till och ändå är det det man måste göra. Samtidigt finns upptäckterna som ger ett nytt ljus över mycket. Somligt är ljusa och glada färger, annat mörkt och tungt. Det är inte det ena som är Afrika. Och inte det andra. Det är de båda tillsammans (nu höll vi på att köra på en ko men både ko och chaufför verkar ta det med ro). Mycket av vår tid går därför till samtal. Det är väl inte säkert att vi hittar några lösningar men mycket händer nar vi pratar med varandra om livet.

Dessutom drar vi in Gud i samtalet. Det kallas bön. Ibland låter vi människor bönen bli till en flykt från verkligheten. Men den är, i grund och botten, ett sätt att hantera verkligheten. Att leva verkligheten.

På eftermiddagarna slår vi följe med det andens folk som ser dagens ljus i apostlagärningarna. Dagen får sitt slut i ett enkelt delande av bröd och vin.

Så här måste det nog se ut om det är sant att vi människor är en treklang av ande, själ och kropp. Måtte vi aldrig krympa oss själva eller andra och göra oss mindre än vi är. Visst är det detta det handlar om! Bibellinjen, folkhögskolan och livet i stort. Inte krympa utan växa.

Stefan

 

 

 

 

 

I min hand håller jag ett litet träkors. Jag har köpt det vid en av den ortodoxa kyrkans största högtider. Timkat. Men jubel och glädje firar man Jesu dop. Som med det mesta annat förstår jag inte vad det är jag ser och är med om. Men när man ser människor tillbe och lovsjunga fast språket är fullständigt stängt för mig så går det ju att vara med i det som händer på sitt eget lilla sätt och på sitt eget språk. I de här lägena brukar jag tänka att jag är i ett karismatiskt sammanhang med ett lite vildvuxet tungotal. Jag förstår inget av det som sägs men jag är med! Det går utmärkt att leva så ibland men givetvis inte hela tiden. Ett uttryck för det är att en de saker som kursdeltagarna längtar efter när vi träffas på Zanzibar (det är ungefär sju timmar dit!).

Ibland säger vi Att Jesus döps av Johannes för att markera att han fullt ut blir som oss för att vi skall bli som han.

Där står jag med mitt lilla träkors i handen och det säger något till mig om livet. Låt jesus vara dinRollmodell (MED ny RESERVATION FÖR STAVNINGEN)

Jag funderar på om det har att göra med alla småbarn och större barn som med blygt mod hälsar på en. Det blir fort rätt många! Som vit är man en något av en attraktion! En del är lite nonchalant frimodiga men väldigt många samlar mod och sedan sträcker dom fram handen och säger ” Hello. What is your name? Där har jag två alternativ. Att inte se eller att stanna upp, hälsa, vinka, le, säga ” My name is Stefan. And what is your name. Det blir lite enahanda i längden och efter ett tag känns alternativ ett lockande. .Men för barnen är det inte så. Inte heller nu förstår jag varför men jag ser på barnen att dom blir så glad. Med ett litet mått av obekvämlighet, lite enahandahet (har jag hittat på ett nytt ord? Men du fattar!) och en ny skvätt handsprit ( god handhygien är den bästa garantin för att slippa magåkommor. Fast som alla garantier är den inte heltäckande.) så kan jag ge glädje åt en människa. Jag tänker på tågresan mellan Hässleholm och Arlanda och hur kvinnan i restaurangvagnen bjöd mig på kaffe därför att det var min födelsedag. Jag tänker på hur glad jag blev och hur bra det är med vänlighet. Jag är rätt övertygad om att det finns en stark koppling mellan Timpkat och att hälsa på ett barn, se på en människa, bekräfta henne, möta henne, le. Om det är I Etiopien eller Glimåkra har ingen som hellst betydelse. Det gör ingen skillnad om det är ett barn eller en vuxen. Jesus är döpt!

I går morse kom vi med buss från Asella tillbaka till Addis. Bussen blev stående en stund och på trottoaren utanför mitt fönster låg en man. Kanske var han stupfull men något fick mig att tänka att han var sjuk och kanske döende. Han var halvnaken. På något sätt hade han blivit av med sina byxor. Kanske någon stulit dom från honom i hans värnlösa tillstånd. Det enda jag vet är att han låg där på gatan med sitt kön blottat. Jag tror att det är skamligt också i Etiopien.En sak till vet jag. När bussen efter en stund rullade vidare låg han kvar i sin nakenhet och värnlöshet. En tanke har förföljt mig under dagen. Varför gjorde jag ingenting? Ett svar på den frågan är att det inte fanns mycket jag kunde göra. Men visst fanns det en sak jag kunde ha gjort. Låt mig säga det med en gång! Jag har inte fått solsting! Jag har inte drabbats av en sjusärdeles stor godhet! Jag har inte blivit frommare än jag var när jag reste! Men jag kunde ha stigit ur bussen, svept min tröja om mig, och tagit av mina byxor och klätt honom i dom. Jag hade nog blivit till åtlöje och skrattad åt men knappast mer. Vad hade det gjort för skillnad? Ja inte vet jag! Om han var döende så hade han dött ändå. Fast en annan död. Fast det var kanske självförvållat! Han var kanske bara redlöst berusad? Det är en märklig tanke att om en människa hamnat i en svår situation som är självförvållad så avtar vår skyldighet att hjälpa henne!

Jag vet ingenting utom att det var Timkat när mannen låg utanför mitt bussfönster. Jesus är döpt. Därför är det Timkat idag och imorgon och……….

Nu går flyget till Zanzibar om en stund. Det är dags att gå till gaten. Vi hörs!

Stefan

 

 

 

HÖJDPUNKTER!

Det är inte så ofta jag spelar volleyboll. Men i dag har det skett. På 2700 meters höjd! Jag tror aldrig jag varit på en punkt så högt över havet överhuvudtaget. Utan att överdriva kan man väl säga att jag inte pallade så länge! Klok som jag är motstod jag frestelsen att genomföra ett löppass på samma höjd.

Sedan ett knappt dygn är jag i Asella tillsammans med Jasmine och Cecilia. Här har Jacob och Gustav just nu sin plats på jorden. Dom bor och lever på ett skolinternat som drivs av en lokal kyrka.

En annan höjdare idag var den kopp kaffe som jag bjöds på efter maten! Föreståndarinnan bjöd oss på en sk. Kaffeceremoni. Det tog en stund innan koppen var färdig för det började med att bönorna rostades över öppen eld. Sedan skulle det malas och kokas. Jag tror inte att jag någonsin druckit så gott kaffe!

Det är en väldigt varm och generös plats. Ett drygt trettiotal barn,de flesta föräldralösa, bor på internatet och går i skola ett stenkast bort.

Det är på många sätt enkelt men väldigt väl ordnat. En huvuduppgift för Gustav och Jacob är att hjälpa eleverna med läxläsningen. Men uppgiften är så mycket större än det formella. Någonstans betyder det så mycket med buset, de vänliga orden, skratten, uppmärksamheten och annan sådan mjukvara. Det är varmt och generöst gentemot oss som gäster men framför allt mot barnen. Det märks att barnen är trygga och att dom får mycket av det som alla barn behöver. Det är en njutning att dricka Ababos kaffe men ännu njutbarare att se henne med barnen.

Till mitt ressällskap hör en kille som heter Shane Clayborn. I min väska finns hans bok ”Den oemotståndliga revolutionen”. Han är en angelägen men inte särskilt angenäm bekantskap. Han utmanar mig och mitt sätt att leva som lärjunge. En tvättäkta profet! Han citerar moder Theresa som säger ungefär så här (jag har inte boken framför mig så jag kan inte kolla citatet): ”Vi kan inte göra stora saker. Men vi kan göra små saker med stor kärlek!” Det är nog precis det som händer här! Och tänk om det någonstans är det som händer hemma på skolan!

Igår var jag med om en riktigt stor sak. Mekane Yesus kyrka, en av de stora och oerhört expansiva kyrkorna, i den lutherska kyrkofamiljen såg dagens ljus för 51 år sedan (I fjol fick jag privilegiet att vara med på femtioårskalaset! Jag lyckas verkligen hålla mig framme!) Den svenske teologen Agne Nordlander har skrivit en bok om kyrkan med rubriken ”Väckelse och växtvärk”. Så har det varit. Till värken hör att kyrkan rämnade och blev till två. Det var en djup smärta som kyrkan fick leva med i många år. Men någonstans fanns längtan efter försoning. Den blev till en lång process som mynnade ut i söndagens gudstjänst som det slutliga tecknet på att man på nytt är en kyrka! En försoningskyrka!

Om du frågar mig hur gudstjänsten var så dyker ordet lång upp! Och ändå gick vi i god tid innan det var slut. Bussen till Asella kallade! Eftersom mina hörlurar krånglade så uppfattade jag inte allt som sas. Men tre ord etsade sig fast när försoningsprocessen beskrevs. Tårar. Bekännelse. Förlåtelse. Vilket hopp! Vilket tecken både för världen och för oss andra som i våra kyrkor bär på djup splittring! Vilken väg framåt!

Mina kollegor på skolan tycker att jag är mycket privilegierad som får göra den här resan en gång om året. Det har dom helt rätt i! Just nu utgörs privilegiet av Samuel och några andra barn i sex sjuårsåldern. Om en stund lämnar jag dom. Kvar hos dom finns Ababo och andra som gör många små saker med stor kärlek.

Ett dygn med många höjdpunkter har gått. Oj vad mycket att tacka för och be för! Men också att tänka över och utmanas av och be över! Vilket ljus kastar det här dygnet över mig, mitt sätt att leva, folkhögskolans väg framåt och kyrkans! Det finns många tankar att tänka om försoning och små gärningar med stor kärlek. Till privilegiet hör utmaningen!

Stefan

 

 

 

 

Idag fyller jag år.” Ja må jag leva…….”. Och det gör jag verkligen! Iförd min nya vinröda födelsedagstshirt ( den skall jag ha när de oranga IFK Kristianstad tar emot LUGI. Heja vinrött!) är jag på väg från Glimåkra till Addis Abeba, Zanzibar och sedan det tanzaniska fastlandet. Det har gått ett år sedan förra resan och det har gått fort!