Det bästa har jag framför mig 

 

 

 

 

Nu har den långa hemresan börjat. Klockan 13 lokal tid steg jag och 3 ”etiopier” i taxin till Kilimanjaro international Airport. Sex timmar senare var Per, Victor och Regina hemma i Addis . För min del skall det gå 24 timmar till innan jag får kliva in genom dörren till Klockargården.

 

Det här blir min sista resereflexion. Låt mig inledningsvis konstatera att Tanzania är ett av världens farligaste länder. Det är direkt livsfarligt. Den stora faran stavas vänstertrafik. Jag tittar ständigt åt fel håll när jag skall korsa gatan. Mer än en gång har jag förvissat mig om att kusten varit klar, stigit ut i gatan och nästan blivigt påkörd (Dessutom har jag likaledes mer än en gång klivit in och satt mig bakom ratten på Taxibilen). Det slog mig häromdagen att det nog är med trafiken i Tanzania som med livet i stort. Jag tittar inte sällan åt fel håll.

 

Vad har jag med mig från den här resan? Det är inte lätt att äga. Sådant brukar visa sig först efter ett tag. Det jag tänker på just nu är mötena med människorna, först och främst kursdeltagarna. Viket privilegium att få dela ett år tillsammans med dom och att tillsammans med dom få göra en genomgripande resa. Då tänker jag inte bara på veckorna i Afrika utan på den process som pågår under hela året. Mitt privilegium som lärare är att inte vara åskådare eller handledare utan en medresenär. Det är verkligen inte bara kursdeltagarna som förändras under ett läsår.

 

Jag har mött mycket omsorg från många människor. Sina djupaste rötter har den omsorgen i Gud. Tack Gud och Chris och Annika och personalen på Zan air och Barbro och många många fler!

Vilken förmån att få möta en pigg och vital 50-åring. I jämförelse med Mekane Yesus kyrkan känner jag mig rätt skröplig.

 

Jag tänker på Louise, homosexuell, alkoholiserad och frustrerad kypare i Stonetown. Han har satt djupa avtryck hos mig. Han stångades med Guds rike. Kanske det är bättre att säga att han stångades med de som sa sig representera det riket. Under några timmar var det jag som fick vara en sådan människa. Det är inte mycket jag vet men en del vet jag. En färgad, homosexuell alkoholist är inte en större syndare än den vite, hetrosexuellle och nyktre man som just nu sitter framför honom. På många sätt är våra liv djupt olika. Men i grunden är skillnaderna obefintliga. Det finns ingen brustenhet i den här världen som inte på ett eller annat sätt är min. Det finns ingen brustenhet, varken hos mig eller Louise som inte Kristus har burit. Det låter sig sägas. Men hur delas det?

 

Henning Mankell har varit en god medresenär genom sin bok ” Italienska skor”. Han skildrar livet på ett sätt som slår an i mitt inre. Livet bär på en dov klang av sorg men också på en storhet och en skönhet. Mitt i all bristfällighet finns det också en kraft som överraskar. Jag skulle så gärna sitta ner och prata med Fredrik (huvudpersonen) om den Gud som han inte tror på men hoppas på. Han skulle ha så mycket att säga mig och jag honom. Det finns mycket att säga om livet. Men en fråga hänger envist kvar. Hur delas det?

 

När jag tänker på Etiopien och Tanzania så är det människorna som tar plats både i min tanke och mitt hjärta. Whasion, kess Soboka, Dawit, Victor och Victor och Longio. Men det finns också en rad svenskar som jag står i tacksamt och glädjefullt beroende till. Kersti, Ulf, Britt- Sofi, Gunilla, Lasse och Meta, Magnus och Hanna, Paul och Eva- Karin. Liselotte och många fler. Kanske dom har en nyckel till ”delandet”?
Vi har en tendens att placera sådana människor på en liten piedestal. Jag tror inte att dom varken skulle känna igen sig eller trivas där. För dom har det handlat om en uppgift att göra. Bakom det synliga behovet har dom sett en kallelse. Dom har varit närvarande med en uthållighet och en djup respekt. Det är nog så livet delas. Och en sak till. Dom har med tacksamhet och nyfikenhet tagit emot det som ”den andre” gett.

 

Nu har jag några härliga dagar i Afrika bakom mig. Viket privilegium att få göra den här resan en gång om året. Men det bästa har jag framför mig. Den 4 maj möts vi igen på skolan. Då handlar det om det riktigt viktiga. En fråga är givetvis vad vi har varit med om men den viktiga är en annan. Vad har hänt med oss? Vad har vi sett som vi inte sett tidigare? Vad har vi lärt oss om Gud, tron, kyrkan och sist men inte minst oss själva?

 

Summa summarum: Visserligen är jag snart hemma men resan är allt annat än över!

 

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

 

 

Efter en tidig frukost och några timmar i bil är vi framme i Mwanga. Ett stycke upp i bergen ligger dövskolan där Ellen, Emma och Lina bor och lever. På vägen hit passerade vi platsen där 17 människor omkom i en kollision mellan en lastbil och en överfull minibuss. Trafiken är en vanlig dödsorsak här. En äldre missionär berättade att han fått lära sig att det var den vanligaste dödsorsaken bland missionärer. Jag vet inte om uppgiften fortfarande stämmer.

 

Eftersom det ar söndag firade vi en enkel gudstjänst på flickornas altan. "Saliga visshet Jesus är min" avlöstes av "Ropa till Gud". Det var en märklig känsla att sjunga och veta att nästan ingen noterade oss. Nästan alla har här ju döva!

 

Dövskolan i Mwanga har drygt 25 år på nacken. "Vår egen" Gunilla Persson har varit en viktig medarbetare här under en stor del av de åren. Att hon är "vår egen" beror på att hon både introducerar Tanzania för oss och är vår swahililärare. Precis som i Etiopien är de döva något av andra klassens medborgare. Det ar ett sådant privilegium att få se omsorgen om de här eleverna! Det är ett gott tecken att kyrkan väljer att se de som de flesta andra väljer att se bort från. Bland allt som kan sägas och göras så är det kyrkans uppgift att vara röst åt dom som ingen har och att tjäna, dom som ingen tycks bry sig om. Då lever kyrkan!

 

När vädret är klart ser man Kilimanjaros topp härifrån, der är mycket vackert och storslaget men samtidigt tragiskt. Det finns beräkningar som säger att Afrikas enda glaciär kommer att vara borta 2015. Måtte den "profetian" vara fel! På många sätt är våra liv och livsvillkor så olika. På andra sätt är dom så sammanflätade och sammanvävda. Klimatkrisen är vår gemensam!

I går åt jag något olämpligt. Magen är i olag, jag har genom åren varit förskonad från mycket diare. På grund av orent vatten är det en vanlig dödsorsak bland små barn.

 

I den har krönikan har jag återkommit till döden flera gånger. Det har inte varit ett medvetet val. Samtidigt gör det inget. Döden är en ofrånkomlig del av tillvaron. Här ar den mer närvarande. Hos oss har den i hög utsträckning förlagts till sjukvården, men statistiken är glasklar. Både i Sverige och Tanzania är den 100% procentig! Tron på Kristus handlar om ett liv som vunnit och vinner seger. "Livet vann, dess namn är Jesus....". Vi längtar efter den dagen då det livet skall bli det enda som genomsyrar allt och alla! Men i väntan på den dagen gör vi allt för att så långt det är möjligt leva det livet här och nu. Tillsammans med döva barn. Med en levnadsglad och kämpande församling i Addis. Genom elektrifiering av landsbygden i Etiopien. I en skapelse som blöder och lider av feberfrossa, en dag, ett steg, en människa, ett barn, … ett steg i taget lever vi vårt hopp. Jag har sett det med egna ögon! I Etiopien och i Tanzania. Och jag är glad för att höra till hoppets kyrka!

 

Hälsningar

 

 

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

 

2009-01-30

 

Igår lämnade vi Zanzibar och Indiska Oceanens böljor men också de många samtalen. Nu ändrar resan karaktär. Idag har kursdeltagarna gett sig ut på safari. Själv ar jag kvar i Arusha och har en möjlighet att ägna mig åt reflexion och utvärdering.

 

Avfärden från Zanzibar blev dramatisk för min del. För sent insåg jag att vi skulle flyga med ett litet plan. Jag har inte flygskräck men ibland överfalls jag av en rejäl dos av klaustrofobi. Nuförtiden fungerar det bra att flyga bara det är ett stort plan. Men i ett litet plan är det absolut inte så. På plattan ut till planet dyker alltså en mycket gammal och otrevlig bekant upp. Cellskräcken!

 

Tack och lov för min läkare (som är gift med Elisabeth, var kurator) som har skrivit ut "panikpiller" för de här situationerna.

 

Nu är det bara ett problem (men det räcker långt med ett problem). Pillerburken ligger i en ytterficka på den lilla ryggsäck som normalt är mitt handbagage. Nu ligger den ryggsäcken nerpackad i en större ryggsäck som ligger i tryggt förvar i planets lastutrymme.

 

Personalen var kanon och ett par minuter senare var mitt bagare utplockat och två piller inmundigade. Efter en stund släppte panikkänslorna och resan gick bra. Jag tror att flygning är ett problematiskt sammanhang därför att det är så uppenbart att man inte kan stiga av.

 

Om man aldrig har haft klaustrofobi eller annan ångest av ett eller annat slag kan man frestas att tänka att det väl bara är att ta sig samman och skärpa sig. Men det går inte! Det ar svårt att förstå en annan människas kamp (oberoende av vad den handlar om) nar man själv inte varit där. En slutsats blir att vi gör bäst i att inte dra slutsatser om en annan människas liv utifrån oss själva.

 

Tack gode Gud for min doktor! Det ar faktiskt en bön och inte bara ett uttryck. Så arbetar Gud! Han använder alla tänkbara sätt och kanaler för att hjälpa oss. Det finns en underbar berättelse om en läkare (!) som fick dåligt samvete för att han gick till doktorn när han var sjuk. Någonstans hade en tanke slagit rot. Jag borde nöja mig med att be till Gud! I sin vånda sökte han sin själavårdare. När själavårdaren lyssnat till hans berättelse sa han kort och gott. "Jesus kunde gå på vattnet. Men för det mesta tog han båten.". (Citattecknet är inte riktigt rätt. Berättelsen är återgiven ur något så opålitligt som mitt minne). Gud är hela livets gud!

Tack Gud och tack min läkare och namne, Stefan.

 

Sista dagen på Zanzibar handlade vart samtal om vilken skillnad kursdeltagarnas närvaro i Etiopien och Tanzania gör. Det är ingen enkel fråga med ett tydligt svar. Samtalet landade dock i en övertygelse om att tiden i Afrika gör skillnad både för människorna som dom möter där och för dom själva.

 

Stieg Larsson är färdigläst och ersatt av Henning Mankells bok "Italienska skor" (en smärtsam bok som rekommenderas varmt!). En av bokens karaktärer skriver brev till makthavare världen över som hon anser begår övergrepp av olika slag. Bokens huvudperson frågar henne vad hon tror att hon uppnår. Hon svarar "En skillnad som är så lite att den kanske inte går att avläsa. Men likafullt en skillnad." Vilken realism och vilken frihet att uthålligt skriva brev på brev. Och vilken kraft!

 

Sista kvällen avslutade vi dagen, som de flesta andra dagar, med att fira nattvard tillsammans. Några meter bort bröt vågorna mot stranden, över oss välvde sig en fantastisk stjärnhimmel, i bakgrunden lyste barens röda neonlamor och dunka- dunka musik blev till vår böns bakgrundsmusik. Inte dåligt att fira nattvard i den skärningspunkten!

 

En av hotellets nattvakter, massaj till ursprunget, slog sig ner i var cirkel och lyssnade till våra Taizesånger. Så slog Klara och Sofia sina kloka huvuden ihop och började översätta till en skakig (gissarjag) Swahili. Men även om alla ord inte var rätt och grammatiken kanske lämnade en del övrigt att önska så förstod massajen de stora dragen. Nu kunde han vara med i vår tillbedjan och bön. I all litenhet och enkelhet blev helt plötsligt den världsvida kyrkan synlig! Guds rike är stort. Att sedan kyrkan rätt ofta ser liten och anspråkslös ut är en helt annan sak.

 

Språket handlar om att vi kan nå varandra. Vi kan dela med oss och uttrycka delaktighet. Sofias och Klaras knaggliga Swahili sa något mer den kvällen." Välkommen! Vi är glada för att du är här!". Det kan inte sägas för många gånger, varken på swahili, med ord eller blickar eller på något annat sätt.

 

Nästa anhalt på resan är dövskolan i Mwanga. Emmas, Linas och Ellens plats i Afrika.

 

Vi hörs!

 

 

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
 

Dagarna på Zanzibar är fyllda av mycket. Samtal om stort och smått, skratt, en och en annan tår, arbete, bibelstudium, bön och dagligt nattvardsfirande. Tid för sol och bad.

Ibland gör sig smärtan påmind. Då tänker jag inte på tån som jag sparkade i. Man möter mycket, inte minst hos sig själv, under en resa i Afrika. Jag tror att samtliga kursdeltagare är överens om att tiden här är en berg- och dalbana.

Vi har mycket att prata om både tillsammans i gruppen och i enskilda samtal,I går var vi på delfinsafari. Det här är mycket delfinrika vatten så vi hade stora förväntningar. Nu blev det inte som vi hade hoppats. Vi såg en ensam hona med en lite unge. Resan blev en höjdpunkt istället för att snorkla på ett korallrev. Det var lite som att simma i ett akvarium. När vi hade gått iland såg vi 20-25delfinner där vi hade befunnit oss 15 20 minuter tidigare.

Det är väl en ganska god bild av livet. En av utmaningarna ar att hantera de uteblivna förhoppningarna. Vi hade inte en dålig utfärd. Bara en annorlunda än vad vi hade tänkt oss. Samtidigt går det inte att bortse från besvikelsen. Den skall inte förnekas.

Som så ofta går inte ekvationen riktigt ihop.

Nu är frukosten snart avklarad. Om en stund skall vi fira nattvard tillsammans och be. Sedan blir det arbete kring en modell av Genesarets sjö som vi har byggt. Med hjälp av den skall vi följa Jesus på hans vandringar i Galilén. Förhoppningsvis kommer vi att få lite mer ordning på evangeliernas berättelser.

Just nu regnar det rejält. Jag har varit på resa i 11 dagar och har ungefär lika många kvar. I går kväll firade vi en ”mitt i fest”. Kursdeltagarna hade precis avverkat halva sin Afrikatid. Vi firade med svenskt godis. Sedan gick någon och lade sig (du får en gissning!).  Han somnade till ljudet av många glada skratt.

Jag har lite hemlängtan. Det är fint med hemlängtan! Då har man något bra där hemma att längta till!

Chris, som är kypare, på hotellet har också hemlängtan. Han har sin familj i området kring Kilimanjaro. Var tredje månad får han träffa sin dotter och en åldrig pappa. Han ar en gladlynt och mycket vanlig person. Men det finns ett stråk av vemod och sorg i hans röst när han svarar på min fråga ”How are you”? ”I am ok!” svarar han.

Det finns mycket smärta i livet. Jag tänker att det finns en hemlängtan till. Den sträcker sig långt bort och mot det jag inte riktigt förstår men anar. Jag saknar ord men har fått ta emot bilder som säger mer än tusen ord. Nya himlar och ny jord där rättfärdighet bor.... ansikte mot ansikte......ingen sorg...ingen klagan och inga tårar.

Hälsningar

Stefan

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2009-01-23

Tanzaniagänget tog upp tråden från Glimmaspelen

 

Efter tre dagar i ensamhet så kom flickorna från Tanzania i går! det var ett roligt återseende och många goda skratt. Nu är det inte helt sant att jag varit ensam under min ledighet. Jag har haft sällskap med Lisbeth Sallander, Mikael Blomquist mfl ur Stieg Larssons spännande deckare "Luftslottet som sprängdes.". Rekommenderas varmt!

 

Ett dygn var jag faktiskt helt ensam på hotellet! Personalen, två vakthundar och några Massajer tog förstås val hand om mig.

 

I går kom som sagt Tanzaniagänget och för ett par timmar sedan fylldes stället av sång, dans, skrik och skratt. Då kom etiopierna! Mottagandet var storslaget! Tanzaniagänget tog upp tråden från Glimmaspelen och mötte som "suntrip" gänget!!!! Stora ögon och förtjusta leenden från personalen på hotellet. Nu ligger dom i blöt allihop i Indiska Oceanen. Det ar flod ett tag till och mycket varmt och gott. Det var roligt att vara har på egen hand. Nu blir det ännu roligare!

 

Stefan

 

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

 

 

Nu har jag kommit fram till Zanzibar. När ett planerat möte inte blev av uppstod en lucka i mitt program. Jag har nu några dagar helt på egen hand på en härlig ö. Det blir mycket slappa, läsa och lite sola - trots solfaktor 20 tror jag att det ar lätt att bli röd som en mycket välkokt kräfta!

På fredag kommer kursdeltagarna hit och då skall vi ha en vecka tillsammans här. Sedan bär det av norrut i Tanzania men det återkommer jag till.

 

Igår lämnade jag Addis efter två innehållsrika dygn. På vägen ut till flygplatsen samtalade vi med Wahasion, vår chaufför om Timpat (jag delade bil med en kvinna på väg till Malawi och voluntärsarbete i IMs regi). Timpat är en av den ortodoxa kyrkans största fester under året. Kanske det till och med ar den största? Man firar Jesu dop och gatorna fylls av jublande glada människor, körer och präster i mängd. Alltsammans blir till en många processioner.

 

Om några timmar kommer dom att korka igen stora delar av stan. Festligheterna började redan igår. Wahasion berättar att det då var mer människor ute på gatorna än tidigare år. "Varför det?" undrar jag nyfiket. Hans svar skrämmer mig. Spänningarna mellan muslimer och kristna har ökat. Inte mycket men dock. I någon provins har ett tiotal kyrkor bränts ner och kristna har dödats. Och de kristna har slagit tillbaka. Det ökade deltagandet i Timpat är en styrkedemonstration! Etiopien är ett av de länder i världen där kristna och muslimer levt mest harmoniskt tillsammans. Man har utan problem gift sig över religionsgränserna. Förstår jag Wahasion rätt så har det inte varit något problem att lämna den ena tron och gå över till den andra. Han berättar att just nu kontrollerar regeringen situationen men om motsättningarna får spridas i landet och slå ut i ännu mer våld så hotar en situation som regeringen inte kommer att kunna kontrollera. Jag kan givetvis inte bedöma Wahasions beskrivning är korrekt i alla stycken. Vilka berättelser bygger han sin på? Men det föder tankar hos mig.

 

Måtte inte de extrema grupperna, varken bland kristna eller muslimer, vara de som får styra utvecklingen i Etiopien! Det är ju ofta så när våldet fördjupas. Måtte kyrkoledarna, både i Mekane Yesus kyrkan och den Ortodoxa kyrkan se att den enda vägen som finns att gå är kristusvägen. Att övervinna det onda med det goda. Måtte ledarna, både bland muslimer och kristna, se och förkunna varje människas storhet och höghet, oberoende av tro och bekännelse! "Den andre" är och förblir människa och måste behandlas som människa. Måtte det försoningsliv som levs i Mekane Yesus kyrkan också få finnas i hennes relationer till omgivningen! Måtte det exemplet få sprida sig!

 

 

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

 

 

 

Två intensiva dagar i Addis Abeba är över. Jag har träffat alla kursdeltagarna från Glimåkra. Det har varit jätteroligt! Om några dagar träffas vi igen på Zanzibar. Nu sitter jag på Bole flygplatsen och väntar på planet till Tanzania.

 

Den här helgen har den evangeliskt lutherska Mekane Yesus kyrkan firat 50 års jubileum. Det har varit en fest med många dimensioner. Igår firade vi gudstjänst tillsammans med mellan 10 och 15000 människor (en del säger att det var upp emot 20000). Det hela varade nog i sex timmar (jag avvek efter 4,5). Det är fascinerande att vara med på en gudstjänst där man nästan inte förstår någonting av det som sägs. Man har ju fler sinnen an hörseln och mer att första med än hjärnan. Det går att se en predikan (åtminstone i Etiopien) och att se lovsång.

 

Två bänkar framför mig satt en liten flicka med Downs syndrom. Som andra barn växlade hon mellan att kela med mamma, klappa händer, dansa, långledas och kolla in folket runt omkring. För att inte tala om de fåglar som hade förirrat sig in under taket. I många Afrikanska länder göms förståndshandikapp undan. Hon fanns med mitt i gudstjänsten. Det känns löftesrikt!

Det var spännande (och stundtals mindre spännande) att få vara med i de föredrag, predikningar och panelsamtal som fyllde de två dagarna. Mekane Yesus kyrkan saknar inte problem att brottas med. Under lång tid har kyrkan varit djupt och smärtsamt splittrad. Under förra aret hittade man fram till varandra igen. Det kulminerade i en försoningsgudstjänst där ledarna bad varandra om förlåtelse och tvättade varandras fötter. En kyrka som lever försoning har framtiden för sig! Att höra kyrkoledare tala om kyrkans fortsatta ansvar for den sociala utvecklingen i landet var utmanande. Fattigdomen, kvinnors och ungas situation, klimatutmaningen och mycket annat finns på agendan. Det ar löftesrikt. Mekane Yesus kyrkan brinner av missionsiver. Det ar löftesrikt. Tänk om den ivern får komma oss till del!

 

Vad ar hemligheten bakom en så explosiv tillväxt som den Mekane Yesus kyrkan har gått igenom? Idag är man 5 miljoner medlemmar (och alla vill vara med). Ett svar på den frågan handlar om att man har ett tydligt centrum i Jesus. Ett annat är att man på allvar har sett hela människan. Evangelisation och gudstjänst går hand i hand med sjukvård, utbildning, vattenprojekt och mycket annat. En stor öppenhet för den Helige Ande och andens gåvor utgör också en av nycklarna till kyrkans liv. Efter mitt första besök i Etiopien var jag helt uppfylld av ett möte med en församling ett tycke väster om Addis. Det gick ut over alla jag mötte. Det är det där med hjärtat och munnen. En deltagare i alpha gruppen sa "Det är inte så konstigt att dom har så stark tro. Dom har ju inget annat!" Lite eftertänksamt och provande sa en flicka " Eller också är det så att där är det inte så mycket som skymmer sikten". Tack Josefin för en tanke som hjälpt mig att förstå både den kyrka jag mött i Etiopien och min egen stundtals ganska förvirrade kyrka. Och mig själv. Kyrkan i Etiopien lever! Det ar löftesrikt. Också för oss! Kanske är det just det som resan handlar om. Att få nya perspektiv på sig själv och det egna sammanhanget.

 

Så nu reser jag vidare......

 

Stefan 

 

 

 

 

 

Hur många gånger har du varit i Afrika undrar dottern när jag är på väg ut i bilen. Det är dags för ännu en resa och jag tror att det är nummer sex. Sammanlagt har det blivit upp emot tre månader. Vilket privilegium!

 

Jag blir alltid lika omskakad och uppmuntrad av mötet med kyrkorna i Etiopien och Tanzania. I år skall jag få vara med på Mekane Yesus kyrkans 50 års fest! Det är en kyrka full av dynamik och liv men man är inte obekant med problem och bekymmer. Nu har årets kursdeltagare varit plats i snart tre månader. Vi skall träffas allesammans på Zanzibar för en vecka av vila och rekreation, samtal kring svåra frågor, handledning, bön och gudstjänst. Det är en innehållrik, intensiv och rolig vecka. Framför allt är det en viktig vecka för de fortsatta tre månaderna.

 

Packningen är stor och tung. Förutom mina egna grejor och en hel del böcker och arbetsmaterial så finns det bla gödritningsutrustning till slöjdsalen på dövskolan i Nakamte. Någonstans i ryggsäcken finns det en chokladbit, salt lakrits och en del andra godsaker.

 

Varje resa till Afrika börjar på Osby station! Resande mot Addis Abeba, Dares Salam, Zanzibar och Arusha tag plats! Arlanda nästa!